LARP : Där inga stjärnor glimrar
(Where no stars glimmer) - 27.1.2011
Synopsis:
The year is 332, 33 years after Lenorians landed upon the shores of Northhome. An expedition of volunteers is assembled to explore the northernmost regions of the land. They set sail towards the darkest parts of the world, and after two weeks at sea they touch land.A long walk trough snow and darkness they come upon a strange litte cabin, where a fire burns. Baffled, they try to find out exactly who could live here. Suddenly, a small, disfigured man surprises them, and disappears screaming out into the forest. Maerno set out after him, trying to calm him down, but soon the group hears blood-curdling screams from their direction. When the groups try to find them, they come upon a blood-spattered glade, and a severed arm sticking out of the snow. They quickly rush back to the cabin and take up defensive positions, ready for whatever may come.
Suddenly Maerno comes out of the forest, with dark apparitions with gleaming red eyes chasing him. Suddenly, the group is beset upon by dark abominations and whispers, madness clawing at their minds. One by one they fall to the dark beasts, and the situation looks grim. That is when they find a broken statue and an odd whispering stone out in the forest. Kaelos, having fallen to madness and darkness, returns and tells them they must mend the statue and sacrifice one of their members to gain refuge. In the end, they sacrifice Iniva and flee into the night, unbeknownst to them entering a safehaven.
Characters:
Amarín Blixtkniv (Lightningknife) - (Lenorian) - Cook and medicBranna Mörkerdräpare (Darkslayer) - (Mountainborn) - Guard and carrier
Darni Frosthand - (Lenorian) - Frost sorcerer
Hemran Oxnacke (Oxneck) - (Lenorian) - Carrier
Iniva Stigfinnare (Pathfinder) - (Lenorian) - Scout
Jachar Falköga (Falconeye) - (Mountainborn) - Scout
Kaelos Skuggstrykare (Shadowstalker) - (Seran) - Scout and guard
Kraggo Stålarm (Steelarm) - (Mountainborn) - Carrier and guard
Maerno Runtydare (Runereader) - (Lenorian) - Enchantment sorcerer
Ramdos Eldhjärta (Fireheart) - (Lenorian) - Leader
Sevara Isöga (Iceeye) - (Lenorian) - Chronicler and cartographer
Photos:
Mood texts:
Nordanhem.Det mörka, istäckta land som kommit att bli vårt hem, långt borta från Lenoris stränder. Vår kyliga, men fasta klippa bland de svarta vågorna. Vår enda tillflykt under den mörka himlen där varken stjärnor eller månar lyser.
Hur många år som passerat sedan våra fäder och mödrar tvingades fly vågornas piskande ilska kan ingen säga. Deras söner och döttrar är sedan länge vuxna - men de själva tycks besynnerligt omärkta av tidens tand. Åtminstone säger de så själva. Jag, Sevara - Dotter till Deren och Anoa av Kern Avanna är född i detta mörker, och har aldrig upplevt den värld som våra föräldrar så längtande berättar om. Aldrig har jag beskådat Kerns gröna ängar, Lanas soliga stränder, eller Vodas högresta berg.
Jag lär aldrig heller se dem, eller något annat än detta iskalla mörker.
Frostgård har varit mitt hem sedan barnsben, och ett bättre hem i dessa land får man leta efter. Trots den isande vinden, mörkrets vassa klor mot taken, och ylanden i natten så finns det ingen plats där hjärtat känner sig så säkert som här. Här skulle mitt hjärta stanna, om inte rastlösheten hotade att sakta men säkert vittra sönder det.
Frostgård har varit mitt hem sedan barnsben, men nu måste jag överge det. Expeditionen avreser imorgon.
Vi seglar med Kapten Sagrov av Sjungande Vinden. Vi seglar mot okända stränder, och mörkrets hjärta.
Nordhem må göra sitt bästa - men havsfararblod fryser ej, och hennes hemligheter kan inte gömmas ens i det tjockaste mörker. Imorgon seglar vi.
- Sevara av Frostgård, Krönikör
Skriken som hade ekat genom skogen tynade bort bakom dem i mörkret, men ingen visste om det var för de drunknade i ljudet av deras egna hjärslag, eller om någon makt bortom deras förståelse plötsligt hade räddat dem från en smärtsam död. En död som inte alla hade undkommit.
Bakom dem kallnade liken av deras färdkamrater och vänner i snön. Det som fanns kvar av dem, vill säga. Mörkrets bestar hade inte varit nådiga och den fördömda kåtan hade nästan tagit deras sinnen ifrån dem. Viskningarna ekade ännu genom deras sinnen medan de sprang för sina liv genom snön. Plötsligt kom en djup klyfta emot i mörkret - ett svart sår som skar genom marken så långt de kunde se. Balanserande på panikens kant, sökte de desperat efter ett sätt att ta sig över, så som Kaelos - eller det som åtminstone en gång varit Kaelos sade åt dem. Snart nog hittade de ett träd som lutade varnande över klyftan och med gemensamma krafter kunde de välta det helt och hållet. En provisorisk väg över, men det var mer än de kunde önska. Försiktigt kröp de längs med stocken över klyftan, som verkade gapa längtande i önskan att få sluka dem. Men styrkan född ur desperation bar dem alla över och snart nog hade de lämnat gapet bakom sig, med deras provisoriska bro nedkastad däri. Utmattade satte de sig ner och pustade ut.
Fem stycken hade de lämnat efter sig. Kraggo och Maerno, som hade fallit offer för mörkrets bestar. Iniva, som offrats i ett desperat försök att köpa sig säkerhet. Hemran, som fallit offer för Kaelos vansinne och Kaelos…som återuppstått och talat till dem, i en form som ingjutit rädsla i dem. Chocken över deras fränders död hade kommit plötsligt och obönhörligt. Det var inte förrän nu som de alla började känna av förlustens svidande smärta.
Branna Mörkerdräpare sprang runt bland träden i utkik efter förföljare när hon plötsligt översköljdes av en besynnerlig, rofylld känsla. Plötsligt såg hon i sitt sinne klart framför sig vad som hänt den där ödesdigra dagen. Hon såg hur hennes vänner blev rivna och ätna framför henne och hur hon såg blicken i deras ögon som klart berättade att de inte längre var mänskliga. De var tagna av något omänskligt, utan möjlighet för räddning. Hon hade endast ett val. Att skära ner alla och envar - monster och människa. Det var det enda hon kunde göra för dem. Rösterna hade tystnat. En bitter våg av sorg och lättnad sköljde över henne, och hon föll till sina knän och grät.
Amarín Blixtkniv kämpade allt vad hon kunde mot den skärande smärtan som hotade att knäcka henne. Inte nog med att Iniva tagits ifrån henne snabbt och brutalt, hon skulle dessutom vara tvungen att se Anyava i ögonen och berätta att hennes far var borta. Men hon kunde inte låta sig själv vackla nu, då Ramdos vacklade på dödens brant. Om hon någonsin behövt sina kunskaper så var det nu.
Ramdos Eldhjärta var allt förutom hädangången. Hans bröst var genomborrat och sönderskuret av klor och tänder, men än hade döden inte tagit honom som sin. Det var med grumligt sinne som han höll fast vid livets låga, med Amaríns tårfyllda ögon som hans enda fasta punkt i de levandes värld.
Darni Frosthand satt för sig själv, krossad i små bitar än en gång. Iniva var borta, och med henne allt hopp om att få utlopp för alla de känslor han burit på i så många år. Hans krafter kändes utbrända, som om de helt rivits ur hans kropp. Och någonstans i sitt bakhuvud undrade han över den starka, besynnerliga känsla han fått då Kaelos Skuggstrykare åter hade uppenbarat sig vid statyn. Han var uppenbarligen inte varit mänsklig, men han hade känt besynnerliga svallvågor, som om besvärjarkonst hade nyttjats…
Sevara Isöga satt och iakttog de övriga noggrant. Den skräck och upphetsning hon känt var nu som ett slags brus i hennes huvud. Hon märkte dem, men…berördes inte av dem. Dessutom tyckte hon sig erfara en besynnerlig känsla av att kunna…avläsa de andra. Att läsa av deras sinnen var som att läsa av en bok - grumligt, men det gick inte att ignorera. Detta måste hon iaktta och anteckna.
Jachar Falköga satt bredvid Sevara, i lamslagen chock. Kraggo, hans gamle vän var borta och Ramdos, hans förebild och fasta punkt låg nära döden. Hemran skulle aldrig mer lyssna på hans berättelser. Han förstod med ens det som hänt Branna för så länge sedan. Kanske skulle han själv aldrig bli sig lik igen. "För sången" hade han sagt åt Branna, då hon nästan gett upp och det var de orden han nu intalade sig själv. Stilla började han nynna och vände sina ögon uppåt. Tillbaka mot honom, från himlen som alltid tornat över dem svart och oändlig, blinkade ett tusental ögon - som små, gnistrande stenar. Som förstenad satt han, tills han återfick andan. Med svag röst, fylld av vördnad sade han åt de andra;
"Himlen tittar ner på oss…"
De andra tittade mot honom i förundran, och vände sedan blickarna uppåt. Röken som slingrat sig ur deras munnar stillades plötsligt, och deras tårar frös till is på deras kinder. Trots alla historier, trots alla sagor och sägner, hade de aldrig kunnat föreställa sig den majestätiska vy som ny bredde ut sig ovanför dem. Men det var inget mot den känsla de fick några timmar senare då de bevittnade den första soluppgången i hela sina liv. De gyllengula strålarna sköljde över dem med en värme som de aldrig känt tidigare och de såg en värld som de aldrig hade sett förut.
Ramdos överlevde, nätt och jämnt, tack vare Amarín. Elden i hans hjärta fick ny fart av det ljus som sköljde över dem och trots att han kanske aldrig skulle repa sig helt, så överlevde han. Kanske var de lättnaden, kanske var det inspiration av detta magiska ljus - men han tog mod till sig, vände sig mot Sevara och yttrade de där orden han längtat efter.
"Sevara…jag älskar dig."
Han fick endast en bestört blick och rodnad som svar. Men mer hade han kanske inte väntat sig. Tiden fick utvisa. Han levde och det var nog.
De kände alla av det. Den lugna, rofyllda känslan av absolut säkerhet. Här, i solen. Här, där stjärnorna glimrar.
***
Utan att de var medvetna om det, hade två gestalter iakttagit dem ändå sedan de lämnat statyn. Stilla hade de vakat över dem, ända tills nu, då solen hade gått upp över dem alla. Den gamle vände sig till den unge.
"Jag ville se solen en sista gång. Vacker, inte sant?"
Den unge kunde inte svara, utan blickade som förtrollad mot ljuset.
"Det var olyckligt att du måste dö. Men sådan är världens gång. Inte ens siare kan se allt bortom ödets slöjor."
Den gamle lade handen på den unges axel och den unge såg på honom. De blickade bakåt, där den unge plötsligt kunde se högresta berg, med en massiv spets som stack upp i mörkret.
"Det var olyckligt, Hemran, son av Bergsfolk och Havsfarare. Men allt är inte förlorat. Det är dags att överge dem nu. Deras öden är i deras egna händer. Vi måste bege oss mot vinterns spets, i hjärtat av Nordanhem."
Den unge såg frågande på den gamle.
"Det finns de som behöver dig där. De som väntar på dig."
Lika obemärkt som de följt sina fränder försvann de två gestalterna igen in mot mörkret.
***
Totalt beckmörker var överallt omkring honom, men här var han som hemma. Han kunde känna närvaron som varit med honom under hans liv, men aldrig gett sig tillkänna. Det var den som hade sagt åt honom att ge expeditionen en sista hjälp, en knuff på vägen. Nu hade den kallat honom till sig. Orden formade sig i hans sinne utan ljud.
"Ditt liv bland de levande är nu över. Hädanefter är din varelse min. Du kommer att vandra för mig, i mitt ställe kommer du att forma världens flöden. Min budbärare."
Ett svart brev formades i hans händer, med ett namn skrivet i bränd skrift. Iaeli. Hans mors namn ekade genom hela hans varelse, men han kände inget. Han tjänade ett högre syfte nu.
"Detta är ditt första bud. För det väl och för det snabbt, Budbärare."
Med en ny beslutsamhet steg han ur skuggorna och stod återigen framför Frostgårds portar.
But little did the visitors at the inn know about the danger quickly approaching from the south...