LARP : Bland hökar, dundror och bjurgar
(Among hawks, dundras and bjurgs) - 4.6.2011
Synopsis:
The day after the events in the lenorian forest, there is a secret meeting at a nearby farm. Three lenorian resistance groups fighting for the freedom of Lenori have concluded that they must cooperate, before war and foreign forces consume it completely.What they did not count on, however, was that a group of adventurers who have captured a rakkhari Plague sorceress, as well as two seran spies and a seran man - Rothos - who has secretly been working towards an alliance between Serdanos and the Rakkhari Empire are all converging on the meeting place...
The meeting commences, but the groups quickly realize that agreement will be hard to attain. The situation does not improve when the adventurers realize that the seran man hunted by the spies is their old accomplice, and old conflicts are awakened once more.
Suddenly, the meeting is interrupted by two Javenian who tell the resistance groups that Lenori can have military aid from Javenna - if they break the alliance with Serdanos. After much discussion, the groups decide that they will accept aid from the Javenians, even though they do not have the authority to officially break the alliance with Serdanos. But the Javenians uncover that several people have been infected with the Rakkhari plague, and suddenly the meeting starts spiralling out of control.
Soon violence breaks out, as the serans start trying to get out, but in the heat of escape Rothos drops a vital letter he has been carrying, intended for the Rakkhari. The resistance groups find it, and find out that not only is there a plot to form an alliance between Serdanos and the Rakkhari empire - Serdanos intends to take over rule of Lenori. They realize that they need to leave quickly before the serans return, and evacuate the farm.
Characters:
Aida - (Lenorian) - Farmer, pregnant with the child of a Seran soldierAienna - (Javenian) - Thief, member of the Songtumblers
Anemmari - (Javenian) - Resistance group leader
Briyana - (Lenorian) - Arbitrator and member of Ayvan's hand
Danas - (Lenorian) - Resistance group leader
Divmea - (Seran) - Thief, leader of the Songtumblers
Djungan - (Lenorian) - Conman and former adventurer
Eilginn Kern - (Lenorian) - Resistance group leader and son of the Duke of Kern
Fligu Dromm - (Seran) - Seran spy, sent to find Rothos
Harrin - (Lenorian) - Beast hunter and former adventurer
Heiskel - (Lenorian) - Freedom fighter and former soldier
Iilva ab rido gadal - (Rakkhari) - Plague sorceress and officer in the Rakkhari legion, captured by the adventurers
Kél - (Ché-xá) - Ché-xá Ambassador and assistant to Eilginn Kern
Maerol Zarkan - (Seran) - Seran spy, sent to find Rothos
Rodrigo - (Ormáz) - Thief, assassin and former adventurer
Rothos - (Seran) - Secret "diplomat" and former adventurer
Sigmi - (Seran) - Poison killer and resistance member
Varg - (Lenorian) - Freedom fighter possessed by an Adapter spirit
Velyania - (Seran) - Freedom fighter and former adventurer
Vidja - (Lenorian) - Wanderer and resistance member
Vordran - (Lenorian) - Life sorcerer apprentice and refugee
Photos:
Mood texts:
Mjölksyran brände som eldar i hans ben och hans bröst kändes som om en skuggsjäl stulit andan ifrån honom. Han hade sedan länge beslutat sig för att inte längre tänkta på hur länge han sprungit. Det fanns bara en väg - framåt. Hur många gånger hade han inte varit nära att tillfångatas av Seranska soldater, hur många gånger hade han inte trott att hans nästa steg skulle vara hans sista? Men han sprang vidare, för han fick inte missa mötet. Gjorde han det kunde allt vara förlorat.Han måste hinna. De måste få veta.
Lenoris framtid hängde i vågskålen.
***
Bekymrat tittade mannen ner på soldaten som låg på marken framför honom, knappt förmögen att andas. Detta var ytterst beklagligt. Han avskydde när komplikationer uppstod. Nu kunde han endast hoppas att han kompanjon skulle vara kvick nog att hämta undsättning. Men det fanns inte en skuggas chans på stjärnhimlen att han skulle vänta ute i kylan tills den odågan kom tillbaka.
Han hade sett en bondestuga inte allt för långt borta. De hade avtalat möte där, men han tänkte inte vänta längre. Soldaten stönade i smärta när mannen lyfte upp honom. Han svor tyst för sig själv - allt detta skulle vara bortslösad tid om den här tölpen gick och dog. Varför var den här mannen så viktig för dem där hemma egentligen?
***
Hon hade inte kunnat sitta still på flera timmar. De senaste dagarna hade varit en långsam tortyr, en ständig fruktan för att Seranska soldater skulle sparka in dörren, anklaga och döma dem för konspiration. Många gånger hade hon bett sin bror att inte hålla mötet i deras hushåll, men han vägrade ge vika. Hans hat för Seranerna brann utan like och nu var det för sent att göra någonting. Snart nog skulle de första deltagarna anlända.
Med bävande händer började hon plocka krus och brygder. För alla andra skulle det kanske verka dumt att servera sprit åt redan uppeggade människor. Men hon visste att en havsfarare på revolutionshumör utan sprit om möjligt var värre än en med sprit. Hon hoppades bara att äppelbrygden kunde öppna deras hjärtan, åtminstone litegrann.
***
Allt kändes vagt och fjärran, som i en dröm. De hade äntligen kommit ur skogen och ut på Lanas södra ängar. Han kände hur skogsandens magi sakta började ebba från honom. Långsamt, som torkande dagg i morgonsolen.
"Djungan!"
Ljudet av hans namn fick honom att haja till. Han hade flutit bort i sina tankar igen. Något kändes inte riktigt rätt...
"Vad?" han försökte låta så nonchalant som möjligt. Med ens kände han hur hans ben gav vika och en klinga trycktes mot hans hals.
"Jag vill ha ett par svar..." Rodrigos röst var kall och hotande.
Han fann sig förvånad över att det tagit så här länge.
Med andan i halsen såg Briyana på då Seranerna sprang iväg mot skogen med blodsfläckade klingor. Tre stycken låg döda, flera skadade. Det var då hon noterade något som låg på marken - en bit papper. Hon tänkte för sig själv att det måste vara pappret som det stackars budet kommit med. Det fick inte hamna i fel händer, så hon plockade upp det och hjälpte till att dra in de skadade och stupade.
Väl inne såg hon närmade på pappret och insåg att detta var ett förseglat brev, med vad som såg ut som ett Seranskt sigill. Hon bröt upp brevet och läste med rynkad panna. Med förvåningen kom att utbryta i förskräckelse, och det var med smått skälvande händer som hon räckte brevet till Danas, Bjurgarnas ledare. Han läste brevet under ett par sekunder och för varje sekund som förflöt förvreds hans ansikte mer och mer i en grimas av vrede. Med en röst värdig vilken bjurg som helst röt han:
"Allihopa ut! Vi måste härifrån!"
Det var inte förrän han visade brevet åt Eilginn Kern - nu djupt försjunken i tankar om hans tydliga fall för pesten - som det gick upp för revolutionärerna exakt hur världsomvälvande detta brev egentligen var.
***
Rothos såg sig om över axeln. De hade nu kommit en rejäl bit bort från Lenorianerna, och ingen verkade ha följt efter dem. Han signalerade åt de två spionerna att de skulle stanna en kort stund och hämta andan.
Allt hade gått rakt åt skogen. Vem hade kunnat ana att Javennerna skulle blanda sig i det hela? Han önskade att den förbannade kuriren hade fallit i en älv och drunknat. Men nu låg han död, och pappret han burit på var borta. Detta skulle bli svårt, men inte omöjligt…fast Högste Talföraren skulle inte bli glad att höra om det hela. Trots allt detta hade han åtminstone kvar brevet, så planen kunde fortgå…
Men när han kände efter i sin stövel insåg han med en förskräckelse som högg rakt i hjärtat att brevet inte fanns kvar.
Hans svordomar ekade genom skogen och han bad till stjärnorna att den som hade brevet fortfarande skulle vara kvar. Tillsammans med de två spionerna som utbytte otydbara blickar började han springa tillbaka den väg som de just kommit. Om inte brevet kunde hittas skulle detta bli ytterst otrevligt.
***
I ett skogsbryn satt en ensam, vilsen Javenn och höll tillbaka tårarna. Hennes syster hade skurits ner av Seranerna tillsammans med hennes nyfunne bror. Inte nog med att Seranerna önskade livet ur henne - Lenorierna litade inte på henne, Söderlänningarna skulle knappast låta henne leva, och nu skulle hon också vara jagad av sitt eget folk. Hon visste att hon inte kunde resa längre med flickorna och utsätta dem för fara. Nej, hon måste ge sig av.
Men var i hela denna värld fanns det plats för någon som hon?
***
Framåt stegade de, sakta med säkert. Harrin, Rodrigo och Vordran. Det skulle inte bli enkelt att nå deras mål - Besvärjarnas skog låg långt bakom Rakkharilinjerna, i Hertigdömet Kern. Eller, det som en gång varit Kern. Det skulle bli en lång resa, men med lite hjälp av Rodrigos kontakter, skulle de förhoppningsvis kunna ta sig genom Rakkhariterritoriet utan större förhinder. De gick med hopp - hopp om att kunna ta sig från de värsta stridigheterna. Men ständigt i Harrins sinne snurrade tankar om Velyania. Var var hon? Kunde pestbesvärjerskan verkligen litas på?
Denna fråga snurrade även i Velyanias huvud. Det var en stor risk att ta - men hon hade inte många val. Pesten växte sig allt starkare i henne ju längre tiden gick, och denna kvinna som de tillfångatagit var nu hennes enda hopp.
De vandrade genom skogen, samma väg som de kommit i tystnad. Plötsligt visslade det till i luften, och en pil genomborrade ett träd precis intill Velyania. En röst bröt genom tystnaden.
"Trak! Tokar am annar iilgar!"
Framför dem i mörkret uppenbarade sig fyra stycken mörka skepnader. I vad som Velyania trodde var hennes sista stund fanns en enda tanke utkristalliserad.
"Må evighetsporten ta dig, Djungan av Kern."
***
Och långt borta i öster stod en något berusad Senator och försökte tyda texten på pappret han höll i. När det äntligen gick upp ett ljus för honom hoppade han till och utbrast:
"De accepterar! Sänd ut bud att staden skall fritas!"
Budes möttes av ett jubel från de övriga festande, som hittills stått och lyssnat på de två som gått och ramlat in på västfolkens möte. Det konstaterades bland festdeltagarna att de sannerligen var besynnerliga dit i väster - men att de säkert kunde lära sig lite livsnjutning de med. Även om den stackars förvirrade mannen som mitt i allt ramlat genom demondörren verkligen inte hade verkat vara på festhumör. Men med lite väl valda brygder skulle väl även han känna sig som hemma…
Yran fortsatte som den gjort hela kvällen, tills slutligen en något mindre berusad, men dock mer lättklädd Senator utbrast:
"Efterfest på min ö!"