< Back to written fiction

Tol Valda

Writer: Linn Wilhelmsson
Added: 28.10.13
Menidiath date: 386.6.26
Tags: Javenna


Solen hade nyss sjunkit under horisonten, men gatan var fortfarande varm under hennes bara fötter, då Náya gav sig av från sin brors hantverkarbod. Det låg en lätt doft av ökenros i luften, och några kvarter bort hördes det omisskännliga skrattet från någon som fått i sig en aning för mycket extasbrygd. Lyktorna höll på att tändas och från tolvfaldstorget kunde man redan höra trummorna ljuda.

Det handgjorda klockspelet i silver som hängde på grinden gav ifrån sig en par klingande toner, och hon kände genast hur hennes sinande energi höjdes en aning. Med ett brett leende skickade hon en tacksam tanke till sin bror, rättade till sin fläta och började gå.
Tal Varda vaknade för ännu en natt.

 

Vägen till Nattserveringen, hennes nya arbetsplats, och ett av tal Varda’s mera besökta establissemang efter solnedgångarna, var inte lång. Ändå hann hon stöta på mer än en par bekanta och vänner, och bytt till sig en flaska kraftbrygd av en av hennes mors halvsystrar, mot löftet om en gentjänst.
I en trång gränd nära den högsta av stenspirorna lyckades kedjan till hennes väska fastna i kjolen på en ung Yadeshi-kvinna, och de tvingades stanna upp och lite småskrattande lirka sig lös från varandra. Náya hann nästan vända sig om och fortsätta på sin väg då kvinnan tog tag i hennes arm.

- Rådgivare Náya..?
Kvinnans mörka ögon såg undrande på henne, och det tog även Náya en par sekunder förrän hon kände igen känslomagikertatueringen, och rätt namn letade sig fram genom minnet.

- Zaerin!
Kvinnans undrande min övergick snabbt till lättnad, och de två kvinnorna omfamnade varandra under små, gälla tjut. Náya skakade misstroget på huvudet så att de blonda testarna dansade kring henne.
- Jag har inte sett dig sedan...när? Den avslutande träffen för ett år sedan hemma hos mig? Jag visste inte ens att du var i stan!
Zaerin skrattade, och hennes ljusa tandrad matchade de mjölkvita detaljerna i dräkten, som var ytterst smickrande tillsammans med kvinnans kopparfärgade hy.
- Jag kom tillbaka från Rach Stov för bara några dagar sedan, och jag har menat söka upp dig. Jag har så mycket att berätta om!
Náya kunde knappt stå på stället av iver, men distraherades av de lavendelblå lyktorna som långsamt började stiga mot himlen, ett par kvarter bort.

- Åh Zaerin, jag måste rusa, de har redan börjat tända lyktorna utan mig. Snälla, kom förbi senare inatt! Det är den stora serveringen nära kryddmarknaden, alldeles bredvid-
- Jag känner till platsen, Náya. Om du fortfarande är kvar efter att ljusmagikerna hållit sin eldförevisning så söker jag upp dig.

Náya nickade, lade åter handen lätt på Zaerins axel, och utan att ett ord sades sände de två samtidigt samma känsla av förväntan till den andra. Innan hon vände sig om och rusade iväg med kjolen fladdrande efter sig, hann hon, bara med en aning rodnad på kinderna, undra om Zaerin minns alla detaljer av deras förra möte lika varmt som hon själv...

 

Då hon kommer springande med andan i halsen och den ljusa hårmanen som en mantel efter sig står ordningsmannen redan vid ingången och tänder lyktorna i hennes ställe. Han ser upp, ler lite tyst, och fortsätter sända upp de runda lyktorna som blivit något av en symbol för platsen.
- Du är sen, Náya. Tur för dig att du inte är den enda – Ciorith har inte kommit än.
Náya himlar med ögonen och plockar snabbt undan sin väska under ett bord

- Varför är jag inte förvånad? Om någon borde lära sig att inte kasta sten i glastempel så är det Ciorith. Han börjar gå mig på nerverna.

Kinesimagikern skrattar sitt hesa skratt.

- Igen, du är inte den enda, Náya.
Alltsedan Náya hade fått anställningen hon kommit bra överens med ordningsmannen Ginari. Han var kanske inte den mest pratsamma av javenner, men man kunde alltid lita på att han lyssnade. Och hans späda yttre till trots så kunde man alltid lita på att ordningen hölls om han var på jobb. Dessutom var han en utmärkt dansare. Bland annat.

Med ett djupt andetag knäckte Náya med knogarna, plockade fram en flaska kraftbrygd ur personal-lagret, och gjorde sig redo för att börja skapa stämning.

 

Att arbeta som stämningsskapare på Månskäran kunde vara väldigt uttröttande – men också väldigt belönande. Att stå vid ingången och försöka avgöra vilken känsla som skulle vara den mest passande för de förbipasserande, att bedöma deras miner och deras sällskap och deras hållning och deras klädsel, och sedan se hur de lyser upp under hennes influens och plötsligt viker in genom portgången. Det kunde gå åt en hel massa kraftbrygd under en lång och folkfylld natt, men om inte folks spontana reaktioner var belöning nog så brukade också en lång natt sluta i en hel massa nya bekantskaper. Det hade varit Náyas idé ursprungligen, att inte bara skapa stämning inne på området, utan också vid ingången, och numera hade många andra restauranger tagit efter dem. Och även om det stundvis var rätt utmattande att hålla en till anställning vid sidan om hennes plats som rådgivare för unga känslomagiker, så var det ett val hon sällan ångrade.

 

Just den här natten verkade bli en av dedär speciella, stämningsfulla. En par timmar in i hennes skifte flyttade sig trumspelarna från stora torget in på Månskäran, och de fick snart sällskap av flöjtblåsare, och snart var den stora uteserveringen fylld till bristningsgränsen. Náya behövde knappt använda sin magi för att locka in folk, och snart blev hon ombedd av Ginari att istället förflytta sig in bland borden och kolla ifall serveringspersonalen behövde hjälp.
I området mellan den större serveringsdisken och gågatan hade folk dragit upp varandra till dans, och snart svajade hela serveringen till instrumentisternas toner. Bara att röra sig i folkmassan, att känna av den kollektiva stämningen och ytterligare lyfta den, var sanslös, och Náya njöt ända ut i fingerspetsarna. Mer än en gång fick hon blickar som undrade och lovade mycket mer än deras ägare vågade säga högt, men hon knackade bara ursäktande på personalsmycket hon fäst kring halsen, och gav dem en ursäktande blick. Surt, sa sotsvansen om hasallbären, men hennes jobbmoral var lite för hög för att hon skulle våga ge sig av in i dansen under arbetstid.

En par timmar senare hade det lugnat ner sig, och Náya stod åter ute vid porten. Hon smålog åt en mörkermagiker som gick förbi för tredje gången under mindre än 10 minuter, då hon plötsligt kände en väldigt pirrande känsla i magen, och lite småalarmerad vände sig om. En par meter bort stod Zaerin och tog stöd mot en av de sträva sandträden som växte längs med gatan. Hon fnissade till, och tog ett lite osäkert steg mot Náya.

- Oj, h-hoppla, det var ju inte riktigt så jag hade tänkt . Mera nåt i stil med ”En bägare iskallt vatten nerrrför min nacke”. DIN nacke, menar jag. Hej, Náya!

Náya fnissade, road av den något berusade, yngre känslomagikern.

- Hej, Zaerin. Var det en bra eld ikväll?
Zaerin damp ner på en av stenbänkarna bredvid ingången och strök en svettig hårtest ur ögonen.

- Ja. Galet bra. Som alltid. Jag försökte övertala Thi och Hellenjith att komma med hit, men de trodde inte riktigt på mig då jag sa att jag råkat på dig. Jag förstår inte varför.
- Det kan inte ha haft något att göra med att dina ögon nästan går i kors?
Náya kunde inte hålla tillbaka ett skratt, och snart var de inne i sina gamla diskussioner.

 

Då Ginari en knapp timme senare kom för att säga att de hade blivit avbytta för inatt, satt de två kvinnorna med ett antal tomma krus uppradade mellan sig på en bänk. Av deras miner att döma höll de på med någon typ av stirra-ner-den-andra-lek, men om en tredje känslomagiker hade gått förbi hade hon eller han känt igen det som en övning i empati. Náya och Zaerin hade dock för länge sedan utvecklat övningen till en utmaning och en lek. Att känna av den andras dominerande känsla och försöka få den ur balans samtidigt som den andra utsätter en för samma sak, att inte tappa kontrollen eller koncentrationen och att inte låta magin sina. Att de två hade blandat ut kraftbrygderna med blådruvedryck hade knappast hjälpt saken...

I samma ögonblick som Náya kände hur hon höll på att förlora, hur det där pirrandet i magtrakten började bli övermäktigt, bröt Zaerin ögonkontakten, och de två ryckte till samtidigt. En aning yr tog hon tag i stenbänken för att hålla balansen, Ginari suckade överdrivet och klappade henne försiktigt på ryggen.

- Gå hem, Náya, förrän Ciorith kommer ut och kräver att du ska kunna avgöra vad han tänker på - eller nåt annat lika obehagligt - för att kolla att du är nykter.

Náya viftade lite vingligt med en klirrande hand och fick fram ett ”Pfffft”. Sen halkade hon av bänken, varvid de två kvinnorna bröt ut i ett skrattanfall.


Ginari himlade med ögonen på ett väldigt typiskt Ginari-vis, och drog upp de två på fötterna. Sedan plockade han undan flaskorna, tog sin väst över axeln, och vardera kvinna i arm. Så meddelade han att han inte kommer kunna somna förrän de två är i säng, och mumlade vidare något om känslomagiker och deras lättpåverkan.
Bakom hans rygg fnittrade de två kvinnorna konspiratoriskt åt hans ordval, och tog varandra i lillfingerkrok.

 

Livet var kort, men det fanns mycket kvar av natten, och om de två fick som de ville skulle nog ingen av de tre somna än på många timmar...