ABOUT THE SECTION COMICS CONCEPT ART LARPS MISC
MUSIC PHOTOS THE WALL OF SCROFFS WALLPAPERS WRITTEN FICTION
< Back to written fiction

Äventyrarna

Writer: Zacharias Holmberg
Added: 28.10.13
Menidi'ath date: 378.8.5
Tags: The_adventurers


Harrin. Rothos. Miyva. Djungan. Velyania. Rodrigo. Jaljana. Gretch. De var många saker i folkets ögon. För vissa var de en hjälpande hand i nödens stund, räddningen på randen till undegång. För andra var de ett pack lurendrejare och tjuvar - rövare som inte tvekade utnyttja folk i deras svåraste stund. Sannigen är, som alltid, mer komplicerad som så.

De var en grupp kringresande, som tog sig an de jobb som de kom över för att skrapa ihop tillräckligt för att överleva, ibland kanske mer än det. Vare sig det gällde odjur som behövde letas upp och slaktas för en bys säkerhet, rövare som härjade, hjärnlöst insamlande av godtyckliga objekt, eskortering- eller livvakttjänst, budbärande eller räddande av ungmöer, kunde de stå till tjänst. Vissa av dem av välvilja, vissa av pliktkänsla, vissa för att få en bit mat för dagen och vissa av ren girighet. De var många saker, krigare, samariter, lurendrejare och orsakade oundvikligen uppståndelse på ett sätt eller annat.

Men framför allt, sina olikheter och tvister till trots, var de vänner. En gång i tiden.

 

**********

 

Kvistar och grenar brast med ljudliga knak under deras fötter medan de rusade fram mellan träden. Bakom dem hördes vreda rop som lustade efter deras våldsamma död. inom kort skymtade de övergrodda ruinerna av det gamla huset - snart var de framme. Med ett litet hopp undvek de den dolda fallgropen som väntade på rövarna, och sprang in bakom en mur och väntade.

Du utbytte ett vetande leende - belöningen var så gott som deras. De vreda ropen utbyttes snabbt till förskräckta skrik, och sedan ljudliga svordomar.

 

Det hela började med Harrin och Rothos. De två var vandrande legosoldater som bestämde sig för att slå sig ihop och på så sätt kunna ta sig an fler arbeten. Båda två var forna krigare i Hertigens vakt - Harrin från Hertigdömet Idon, Rothos från Hertigdömet Kern - som hade tröttnat på att ta order för att skydda sådana som inte brydde sig om vanligt folk. 

 

"Om han kämpar hälften så väl som han luktar, lär detta bli en barnlek..." viskade Rothos med ett illa doldt leende. Harrin sköt honom en ifrågasättande blick. "Om du tänker ifrågasätta badvanorna hos mannen med en massiv yxa, så vänligen lämna mig ur det" viskade han tillbaka och flyttade blicken till den brutale mannen som gick framför dem. "Fast han har ju nog något av en...arom. De lär ju veta att vi kommer på långa avstånd".

Mannen framför dem grymtade till. "Det är bra. Det ger dem tid att bli rädda." 

 

Som en oundviklig följd träffade de på Gretch, och tillsammans började de tre göra ett namn för sig som kapabla dräpare av farsoter. Gretch, en medlem av Bergsfolket hade som så många andra av hans slag, begett sig ner från bergen för att se vad världen hade att erbjuda. När han märkte att det var en värld där han inte hade en plats i de finare salarna, gjorde han det enda naturliga och nyttjade sin styrka för att tjäna ihop sin överlevnad.

 

Det skumma ljuset och mängden skabbiga medlemmar av stadens fattigare folk i värdshuset gjorde det svårt att se, men Rothos hade suttit och observerat de två männen på andra sidan rummet som iakttagit dem en längre stund under sin konversation.

Plötsligt noterade han hur den ene steg upp och gick mot dem. Han trängde sig genom massorna med en besynnerlig elegans, medan hans kompanjon följde upp bakom honom, som en skugga som knappt verkade röra folket runtom honom. De två ställde sig framför bordet där Rothos satt tillsammans med Harrin och Gretch, som nu riktade sin uppmärksamhet mot de två männen. Ett ormlikt leende gled fram på den längres anlete "Mina herrar, ni ser ut att vara typen som ständigt är på jakt efter nya möjligheter...kan jag intressera er för ett par arbetsmöjligheter?" 

 

Därnäst kom Djungan och Rodrigo, ett par skumma typer, som icke desto mindre visade sig vara väl användbara, och det faktum att förtjänsterna verkade öka efter att de tillkom var inte helt ovälkommet. Med dem kom också en förändring av gruppens arbeten. Det handlade inte längre om blott jakt på farsoter och rövare - nu började de även erbjuda sina tjänster åt mer välbergade individer, som ofta kunde betala bättre än små byar.

 

Harrin höll sina öron på spets medan de långsamt tog sig fram genom den täta skogen. En bit framför dem smög Rodrigo, spejandes efter rörelser. En bit bakom gick Rothos och Djungan, som förde en tystad diskussion om de delikatare aspekterna av maximering av belöningar, medan Gretch höll utkik bakom, med regelbundna grymtningar.

Plötsligt fick Harrin en besynnerlig känsla av att de var iakttagna. Han signalerade åt de andra att stanna, och tittade runt sig. Från ett buskage på en avsats ovanför dem kunde han höra ett litet prasslande, och de iakttog det blickstilla, redo för vad som helst. En ekorre hoppade fram ur buskarna, och en djup suck av lättnad undanslapp honom. Bakom grymtade Gretch något om formidabla smågnagare och Lenoriers mandom. Ett lättat skratt bröt ut i gruppen, men snart skar en röst genom skogen.

"Ni är väl medvetna om att ni håller på att vandra rakt in i ett träsk?"

Allas blickar sköt uppåt, där en förunderlig kvinna satt och iakttog dem från ett träd.

Er kamrat där framme kommer att gå en blöt död till mötes om han går mycket längre."

 

Velyana kom till näst, en förunderlig kvinna, vars kännedom om vildmarkerna kom att visa sig ovärderliga. Hon var först tveksam till att slå följe med gruppen - att överge sitt egna liv för att resa runt med en bunt lyckosökande män med fallenhet för att hitta trubbel? Men hon fascinerades av det hela, och beslöt sig för att slå följe med dem - åtminstone för en tid.

 

Orden ekade som en jättes vrål genom hela byn, som var fylld av sårade, gråtande och döda.

"Finns här ingen som är man eller kvinna nog att leta rätt på de ansvariga och utmäta rättvisa!?"

I mitten av hela denna folkhop stod en kvinna med eldrött hår och svor åt inkompetensen och fegheten bland de närvarande, "Vid alla gudar..." sade Rothos med en stämma som uttryckte såväl respekt som en smula rädsla. "Bah, ni är ovana med riktiga kvinnor" grymtade Gretch, och fyllde i med ett bullrande skratt. "Låt mig utbyta ord om mod och styrka med henne."

De övriga iakktog honom medan han red iväg genom folkhopen, när en röst fångade deras uppmärksamhet.

"Ursäkta?" Rösten tillhörde en ung kvinna, klädd som magiker, hennes hår tillrufsat och hennes ögon trötta av prövningar. "Är ni här för att hjälpa?"

 

Till sist kom Miyva och Jaljana. De två befann sig i en by som nyligen hade utstått en banditräd. Jaljana, en livsmagiker som förtvivlat försökt hjälpa de otaliga sårade hade gjort allt de kunde, men byns hela förråd hade blivit stulet och nu var både hon och hennes krafter slut, och vädjade därför att gruppen skulle hjälpa dem ta tillbaka det som blivit stulet.

De var tveksamma - en grupp välförsedda banditer, so nu hade tillgång till en hel bys samlade förråd skulle vara en formidabel fiende, oavsett belöningen - som ännu inte ens nämnts. Men då Gretch återvände tillsammans med kvinnan som tidigare skällt ut samtliga närvarande och upplyste dem om att ett pris hade utlysts på banditernas huvud, blev de genast mer vänligt inställda. När sedan de två kvinnorna svor att understöda dem på alla sätt de kunde, var beslutet fattat. Tre dagar senare återvände de, med något fler skavanker än tidigare, men icke desto mindre triumferande till byn.

De stannade i byn ett tag, där de åtnjöt en rentav kunglig behandling, och när det var dags att ge sig av, slog de två kvinnorna följe med dem.

Gruppen, som i mångas mun kom att kallas De sju vandrarna (Ett missförstånd som ofta uppstod då Rodrigo oftast rörde sig separat från den övriga gruppen) hade formats.

De kom att resa tillsammans i sju år, under vilka de vandrade genom hela Lenori, med små exkursioner in i Seranos och upp bland Bergsfolken. I början var de endast en grupp som var sammanfogad med lösa band, men i slutändan var de nästan inget mindre än en familj. En dysfunkt familj, men en familj icke desto mindre.

Men så kom Djungans svek, ett svek som kom att splittra gruppen, fram till denna dag.

All content © Zacharias Holmberg unless stated otherwise.